Sexet och Våldets historia projekterat i ett ljusflöde.

NU till bloggens verkliga syfte, eller kanske inte ett steg i rätt riktning i alla fall. Nu till den mediterade historieskrivningen. Att Hollywood länge har tyckt om historia råder ingen tvekan om, ända sen dess begynnelse har historien fått agera kuliss åt olika dramer allt från den erotiska clio-porren med Caligula till mer lättsmälta action orienterade diton, en tendens vi kan se är att historien i alla fall varit blodig, promiskuös och förhållandevis obarmhärtig, i komparation till samtiden. I vårt upplysta postmoderna samhälle finns det möjligtvis ingen plats för sådana råheter som stympningar, mord på öppen gata eller en rejäl trekant med gärna två eller flera syskon inblandade. Det är händelser och saker i det förgångna som inträffade då länge sen, absolute inte nu, men så enkelt är det möjligen egentligen inte.

Hur filmen, kognitivt, påverkar oss finns det kilovis med uppsatser, avhandlingar, tidningsartiklar etc. om. Men låt det gå hela varvet istället. Föreställ er hur vi påverkar filmen, rent kognitivt helt enkelt. Filmen är egentligen bara en spegling av vår egen samtid, om man skalar av rekvisitan, den historiska ”back-drop”-en, de inövade dialekterna, finns där utan historien att gömma sig bakom står dramat, naken, rädd för hur kritiker kommer döma dess prestation minuterna efter akten är över. Vad gör då dramat (eller författaren helt enkelt). Den/Hon/Han bröstar upp sig, visar tänderna och skramlar med vapen. Tar fram sin barbariska/djuriska sida. Allt för chocka publiken och få mer publicitet säger man, men egentligen så spelar den på välinövade mönster i våra liv och samtid. Våldet mina damer och herrar, finns runt oss hela tiden och filmen blir i likhet med ett annat välkänt medium i vår direkta närhet, nämligen kvällsnyheterna.

Så om det är en grupp romare som skär halsen av varandra över ett parti tärning eller om det är en grupp cowboys som utan pardon fyller varandra med bly så är det inget allvarligare än händelse förloppet som vi inte får se på nyheterna utan så det ser ut minuter efter själva händelseförloppet.  Historien som är (oftast) skapad av människor, inte helt olika oss själva, fast satta i situationer som för gemene man ses som avvikande och/eller underliga.  Rent barbariska.

Jag skall nu ge mig ut på tunn is, när den inte alltför kritikerrosade serien Spartacus: Blood and Sand gjorde entré i svensk TV för några veckor sedan kunde jag höra hur personer i min omgivning fann att den var avsmaklig  och för våldsam (ingen i min närhet har nämnt allt sex, men det kanske beror på mina vänner). Jag har själv inte sett serien men förstod att det är just våldet och effekter som temat för serien, skådespeleriet skall vad jag har hört träffa en ny nivå av botten, alltså väldigt djupt. Det handlar ju trots allt om en gladiator (om än den finaste personen som antiken kunde frambringa enligt vissa[1]) våldet borde då, lämpligtvis ligga i fokus. Sen om de vill säkra några Emmy´s kan de lägga lite krut på casting också. Antiken är dock ett väldigt intressant ämne inom filmen som kanske borde få en helt egen bloggpost. Det förkristna samhället var så sex och våldbenäget att det egentligen inte kunde verka så långt som det gjorde, eller kanske tog sexet och våldet ut varan? 1 – 1 blir 0.

För att återknyta: Våld och sex på TV är något som alltid kommer komma under luppen, att vi gottar oss hur folk levde före oss, i serier och film, utan en blinkning till att produkten är gjord av oss för oss. Våldet och det promiskuösa sexet skulle möjligtvis sända en annan signal till dem de är menade att projektera.  Allt handlar egentligen om vilka glasögon man har på sig. Historien är förmodligen lika avvikande som vår egen samtid i alla fall om den projekteras av oss själva till oss själva.

---

[1] Se Marx